FÖRDJUPNING FAMILJEN, KROPPEN OCH DET SOM FÖRÄNDRADE ALLT
ATT BYGGA DET JAG SJÄLV HADE SAKNAT
Det är lätt att skriva ett liv som en rad årtal. 1986. 1987. 1988. Men när jag tänker tillbaka var de åren inte siffror. De var början på mitt vuxna liv.
1986 träffade jag kvinnan som skulle bli mamma till mina barn. När hon blev gravid berättade jag det för mamma. Hennes reaktion gjorde ont. Hon tyckte att jag var en idiot och att jag kastade bort mitt liv. Själv kände jag något helt annat. Jag var glad. Jag skulle bli pappa.
Vi förlovade oss i juni 1986 och gifte oss i november samma år. 1987 kom Sandra.
Efter Sandras födelse byggde jag mitt eget hus. I januari 1988 flyttade vi in. För mig var huset mer än ett bygge. Jag tror att jag försökte skapa något som jag själv hade saknat: en plats som var vår, en plats där ett barn inte skulle behöva undra var hemma fanns.
Men redan mot slutet av 1988 började allt falla sönder. Jag upptäckte ekonomiska oegentligheter som jag inte hade känt till. Bland annat hade barnens mamma skrivit leasingavtal i mitt namn för en Chevrolet Van och en NMT-mobiltelefon åt någon annan. I slutet av året sålde jag huset.
Ändå försökte vi igen. Sandra fanns där. När man har ett barn är stolthet inte det viktigaste. Vi försökte hitta tillbaka till varandra. Barnens mamma blev gravid och Emelie kom till världen. Vi köpte en lägenhet och gjorde ännu ett försök att få familjen att hålla.
PIZZERIA MILANO OCH VÄNNEN FRÅN ITALIEN
Arbetet hade redan tidigt blivit en plats där jag kunde känna att jag dög. Fram till den tid då jag flyttade hemifrån arbetade jag på Pizzeria Milano i Åhus tillsammans med en vän vars farbror ägde pizzerian.
Vi hade lärt känna varandra på en nattklubb där jag extraknäckte. Han var italienare. Det märkliga är att samma dag som vi lärde känna varandra träffade vi också de kvinnor som senare skulle bli mammorna till våra barn.
Sådant vet man förstås inte när det händer. Då är det bara en kväll, några människor som möts och ett liv som fortfarande ligger framför en.
Min vän finns inte längre. Han dog i cancer. Jag brukar tänka att han har gått vidare till en annan dimension. Men han finns fortfarande kvar i min berättelse, i minnet av Åhus, arbetet och den där kvällen då ingen av oss visste vad som just hade börjat.
1983 – NÄR EN LITEN SPRICKA BLEV ETT LÅNGT HELVETE
Jag utbildade mig inom hotell och restaurang: matlagning, styckning, bageri, konditori och servering. Jag fick bra betyg och trivdes med att lära mig. Men jag kunde inte gå färdigt gymnasiet.
1983 hade jag fått en liten spricka i handleden. Efter en felgipsning fick jag en nervskada i höger arm. Det som från början var en liten skada blev början på ett fysiskt helvete.
Det följde sju operationer i armbågen och ytterligare operationer som en följd av den ursprungliga skadan. Jag hann ungefär två och ett halvt år på gymnasiet innan kroppen satte stopp.
Det är en märklig erfarenhet att vilja fortsätta men bli stoppad av sin egen kropp. Livet frågar inte alltid om man är färdig med det man håller på med.
Jag fortsatte ändå. Jag arbetade, lärde mig och utbildade mig på andra sätt. Under många år såg jag inte ens värdet i all den kunskap jag samlade på mig. Jag hade inget behov av att skylta med den. Det var först långt senare som Jenny påminde mig om att jag faktiskt var en bildad man.
Jag hade varit så upptagen med att visa att jag kunde att jag inte hade stannat upp och sett hur mycket jag redan kunde.
EMELIE – SEX MÅNADER SOM FÖRÄNDRADE ALLT
1989 lämnade Emelie oss. Hon fick bara leva i sex månader. Sedan dog hon plötsligt i det som kallades plötslig spädbarnsdöd.
Det finns inga ord som gör den meningen rimlig.
Allt rasade utan förvarning.
I desperationen, medan vi väntade på ambulansen, försvann lilla Sandra för ett ögonblick ur vårt medvetande. Min dåvarande svärmor kom och tog hand om henne. Än i dag lever bilden kvar i mig av Sandra som såg sin mamma och pappa försvinna utan att förstå vad som hade hänt.
Jag vet att det var en katastrofsituation. Jag vet att en förälder reagerar instinktivt när ett barn svävar mellan liv och död. Men skulden går inte alltid att resonera bort. Sandra fanns också där. Hon var liten. Och hon förstod ingenting.
Efter en sådan dag delas tiden upp i ett före och ett efter. Man fortsätter att vakna, äta, arbeta och prata. Utifrån kan det se ut som att livet fortsätter. Inuti har måttet på livet förändrats.
Efter Emelies död föll mycket samman. Än en gång blev rörelsen framåt också en flykt: en annan ort, ett nytt försök, arbete, överlevnad.
PERSTORP, KRISTIANSTAD OCH BARNEN
1990 flyttade barnens mamma tillbaka till Kristianstad. Hon var då gravid. Jag stannade kvar i Perstorp och försökte arbeta vidare.
Men Sandra var fortfarande liten och saknaden efter henne blev för stor. Jag visste redan alltför väl vad avstånd mellan ett barn och en förälder kan göra. Jag ville komma närmare.
Sedan kom Tommy. Hans födelse gav mig en ny sorts glädje, men också en rädsla. Jag hade redan förlorat ett barn. När man en gång har lärt sig hur snabbt livet kan förändras går det inte helt att avlära sig den kunskapen.
Senare kom minstingen Paulina. Pappas allt.
Jag försökte hålla hårt i det jag hade. Kanske för hårt ibland. Jag gjorde misstag, precis som andra föräldrar gör. Men en sak har aldrig varit tveksam: jag älskade mina barn.
HUSET I CHILE OCH ORDEN JAG ALDRIG GLÖMDE
Under tiden då jag själv försökte bygga ett hem fanns också det gamla hemmet i Chile kvar som en fråga.
Min far, samme man som hade vägrat skriva under fullmakten som kunde ha hjälpt oss att lämna Chile, bodde under en period nästan granne med oss i Sverige. Han hade hunnit bilda en ny familj, och även den familjen hade kommit hit.
I Chile fanns huset som jag uppfattade egentligen var mammas. Min upplevelse är att min far genom förfalskade ägarförhållanden och mutor gjorde det till sitt. Jag skriver det som min erfarenhet av vad som skedde, inte som en domstolsdom.
För mig handlade huset inte främst om pengar. Jag ville att vi skulle ha någonting kvar. En dörr att kunna öppna om vi en dag reste tillbaka. En plats där vi fortfarande kunde säga: här har vi en del av vårt hem.
När vi ville behålla huset svarade han: ”Vad är det ni vill ha? Ett jävla hotell, eller?”
Jag har aldrig glömt orden. Kanske för att de träffade rakt in i den fråga som följt mig sedan barndomen: Vem har rätt till ett hem?
MAMMA OCH DEN SISTA FÖRLUSTEN SOM ALDRIG KOM
Mamma gick bort den 18 juli 2025, dagen före min födelsedag.
Jag deltog inte på hennes begravning.
Det kan låta märkligt. För någon annan kanske till och med kallt. Men när hon dog kände jag ingen ny förlust.
Jag hade redan förlorat henne när jag var fem år gammal.
Det betyder inte att jag hatade henne. Det betyder inte att jag saknar förståelse för vad hon själv hade varit med om. Men jag vill inte skriva en vackrare version av mina känslor bara för att den skulle passa bättre in i hur en son förväntas känna när hans mamma dör.
Tomrummet uppstod inte 2025. Jag hade levt med det nästan hela mitt liv.
Jag gick inte på begravningen. Jag kände ingen ny förlust. Det här är inte berättelsen om hur jag borde ha känt. Det är berättelsen om hur jag faktiskt kände.
Det som blev definitivt den dagen var något annat: frågorna skulle aldrig få några svar. Varför blev det så? Varför gjordes inte mer? Varför kom ingen och hämtade oss?
Och kanske är det en annan sorts sorg. Inte sorgen över att just då förlora sin mamma. Utan sorgen över att till slut förstå att den femårige pojken aldrig kommer att få tillbaka den mamma han en gång väntade på.
JENNY – NÄR NÅGON LYSSNADE
Jenny och jag blev ett par 2012. Hon är sjuksköterska och arbetade då på Åhus vårdcentral.
Genom henne fick jag en tid hos en läkare som äntligen lyssnade på mig. Inte bara på smärtan i kroppen utan också på de spöken jag bar inom mig.
Läkaren ordnade en remiss till en KBT-psykolog. Den människan hjälpte mig att sätta ord på sår som jag hade burit länge utan att riktigt kunna beskriva dem.
Jag är evigt tacksam för de människor som lyssnade och hjälpte. Men framför allt är jag tacksam för Jenny, som stod kvar vid min sida.
Det här - mannen som skriver dessa ord - är till en del frukten av det.
Jenny gjorde också något annat. Hon såg allt jag hade lärt mig under åren, sådant som jag själv aldrig hade räknat som särskilt märkvärdigt. Hon påminde mig om att jag faktiskt var en bildad man.
Det var inte titlarna som betydde mest. Det var att någon såg hela människan.
ETT GEMENSAMT LIV NORRUT
Jenny och jag gifte oss 2019. Efter giftermålet valde vi att lämna Åhus och börja vårt gemensamma liv norrut.
Först bodde vi i Uppsala. Senare flyttade vi till Hallstavik och köpte ett hus. För Jenny var det viktigt att kunna finnas närmare sin mamma, och jag ville stötta henne i det.
Jag fick också Anton i mitt liv som bonusbarn.
Familj är märkligt på det vackraste sättet. Den behöver inte fungera som en tävling där någon ny ersätter någon gammal. Mina barn är mina barn. Anton är Anton. Jenny är Jenny. Kärleken behöver inte konkurrera. Den kan växa.
I dag finns hundarna, våra grå jako, vardagen, ljuden och rörelsen i huset. Det är inte ett perfekt liv. Det är bättre än så.
Det är ett riktigt liv.
Jag försökte länge hitta ett hem i andra människors godkännande. I dag behöver jag inte det på samma sätt.
Jag har ett hem där jag kan vara mig själv.
© 2026 Mauritz Stenson