← Om boken

Mauritz Stenson · Slutmanus

Här och nu

Osynliga ärr. Ett öppet hjärta. Ett liv.

KAPITEL 29 · ATT BE OM HJÄLP

Det är lättare att hjälpa än att be om hjälp.

Åtminstone har det ofta varit så för mig.

När jag hjälper någon känner jag mig användbar.

När jag behöver hjälp måste jag erkänna en gräns.

Det kan svida i stoltheten.

Och stolthet kan vara ett ganska opraktiskt hjälpmedel när man faktiskt behöver någon annan.

Självständighet

Jag tycker om att klara mig själv.

Det är inget fel i det.

Problemet uppstår när självständighet blir ett krav på att aldrig behöva någon.

Ingen människa lever så.

Vi bygger hela samhällen på att vi behöver varandras kunskap, tid och händer.

Att ta emot

Att ta emot hjälp är också en handling.

Man måste våga släppa in någon i det man själv helst hade velat lösa.

Det kräver tillit.

Och ibland humor.

Särskilt när det gäller sådant man tidigare gjorde utan att ens tänka på det.

Ingen skuld

Hjälp ska inte automatiskt skapa skuld.

I goda relationer går saker fram och tillbaka genom åren.

Ibland bär jag.

Ibland blir jag buren.

Det är inte bokföring.

Det är relation.

Ett starkare vi

Jag tror inte längre att styrka är att aldrig behöva hjälp.

Styrka kan också vara att säga:

Jag fixar inte det här själv i dag.

Kan du hjälpa mig?

Det är ingen kapitulation.

Det är ett sätt att fortsätta.