KAPITEL 10 · MELLAN TVÅ VÄRLDAR
Sverige väntade inte på mig.
Det hade ingen anledning att göra det.
När jag kom hit i augusti 1980 fortsatte människor att gå till jobbet, barn gick till skolan, bussarna följde sina tidtabeller och vardagen rullade vidare precis som den hade gjort dagen innan.
Men för mig hade nästan hela världen förändrats.
Jag var tolv år gammal och hade lämnat Chile bakom mig.
Eller åtminstone var det vad flygbiljetten påstod.
För man lämnar inte ett land bara för att ett flygplan lyfter från marken.
Man tar det med sig.
Språket.
Ljuden.
Maten.
Människorna.
Minnena.
Sätten att skratta och svära.
Det man älskar.
Det man saknar.
Och sådant man ännu är för ung för att förstå att man kommer att sakna.
Jag kom till Sverige med Chile inom mig.
Nu skulle jag försöka förstå Sverige.
Ett nytt språk
Ett nytt land börjar ofta med att man inte förstår vad folk säger.
Det är en märklig känsla.
Man är fortfarande samma människa. Man har tankar, humor, åsikter och en personlighet. Inuti huvudet finns en hel värld.
Men när man inte behärskar språket kan omgivningen plötsligt uppfatta en som mycket mindre än man är.
Orden finns där.
De kommer bara ut på fel språk.
Jag hade lätt för att lära mig språk, och svenskan började så småningom hitta sin plats. Men språk är mer än grammatik och ordlistor.
Man måste lära sig människorna bakom orden också.
När skämtar de?
När menar de allvar?
Vad säger de inte?
Hur nära står man någon när man pratar?
När får man avbryta?
När förväntas man vara tyst?
Det där står sällan i en lärobok.
Jag gjorde därför det jag redan hade lärt mig som barn.
Jag observerade.
Jag lyssnade.
Jag såg.
Det blev mitt sätt att förstå min nya värld.
Kristianstad
Den första tiden i Sverige förde mig till Kristianstad och senare Åhus.
Skåne blev min första riktiga kontakt med det svenska vardagslivet.
Allting var nytt, men det märkliga med människan är hur snabbt det främmande kan börja bli vardag.
En gata man inte känner igen blir efter ett tag vägen hem.
Ett språk som först låter som ett enda långt ljud börjar plötsligt delas upp i ord.
Butiken där man inte hittar någonting blir butiken där man vet exakt på vilken hylla saker står.
Man anpassar sig.
Det betyder inte att man glömmer.
Det är en viktig skillnad.
Jag blev inte mindre chilensk för att jag började förstå Sverige.
Och jag behövde inte avvisa Sverige för att behålla Chile.
Det tog tid innan jag själv förstod det.
Vem är du?
Människor tycker om enkla svar.
Var kommer du ifrån?
Chile.
Var bor du?
Sverige.
Bra.
Två frågor. Två svar.
Men identitet fungerar inte riktigt så.
Med åren blev Sverige en del av mig. Det var här jag skulle leva stora delar av mitt liv. Här skulle jag arbeta, älska, bli pappa, möta människor, förlora människor, skratta, göra misstag och skapa ett liv.
Samtidigt försvann aldrig Chile.
Det finns fortfarande i rytmen i ett språk som förändrar min personlighet en aning så fort jag börjar tala det.
I humorn.
I temperamentet.
I maten.
I musiken.
I sättet att kunna säga något kärleksfullt och förolämpande nästan i samma mening och ändå få den andra människan att skratta.
Det är kanske därför jag ibland ler åt mitt eget namn.
Mauritz Stenson.
Det låter inte direkt som om någon ropar efter mig över ett stökigt chilenskt middagsbord.
Men det är mitt namn.
Och bakom det finns en människa vars ursprung inte förändras av bokstäverna på ett papper.
Jag behöver inte längre få delarna att passa någon annans föreställning om vem jag borde vara.
De passar mig.
Det räcker.
Att höra till
Jag har under livet sett hur gärna människor delar upp varandra.
Svensk.
Chilenare.
Invandrare.
Utlänning.
Vi och dom.
Höger och vänster.
Rik och fattig.
Normal och annorlunda.
Som om människan blir lättare att förstå bara vi hittar rätt låda att stoppa henne i.
Jag har aldrig trivts särskilt bra i de där lådorna.
Kanske beror det på att mitt eget liv tidigt lärde mig hur begränsade de är.
Jag kan älska Chile utan att behöva hata Sverige.
Jag kan känna mig svensk utan att förneka var jag föddes.
Jag kan kritisera ett land jag älskar.
Jag kan uppskatta människor jag inte håller med.
Jag kan ändra uppfattning.
Jag kan ha fel.
Det borde egentligen inte vara särskilt revolutionerande.
Ändå verkar vi människor ibland ha ett nästan desperat behov av att veta vilket lag någon tillhör innan vi bestämmer oss för om vi tänker lyssna.
Jag har aldrig förstått det.
För mig finns det en identitet som kommer före alla de andra:
människa.
En enda ras
Med tiden växte en tanke fram som skulle bli central i mitt sätt att se världen.
En enda ras.
Den mänskliga rasen.
Det betyder inte att våra olikheter saknar betydelse.
Tvärtom.
Språk, kulturer, erfarenheter, traditioner och historia gör världen större. Jag vill inte sudda ut dem.
Jag vill bara inte använda dem som ursäkter för att göra någon annan mindre värd.
Jag vet hur det känns att inte vara inkluderad.
Jag vet hur det känns när andra människor redan har bestämt vem man är innan man själv fått öppna munnen.
Kanske är det därför jag reagerar så starkt på det.
När jag ser någon stå utanför ser jag inte först en kategori.
Jag ser en människa.
Det var samma sak när jag var pojken som tog hem Marcelo och Mauricio.
Jag hade ingen teori om solidaritet.
Jag hade inget politiskt manifest i fickan.
Jag såg två människor som behövde någonstans att vara.
Resten kom senare.
Sverige förändrade mig
Jag tänker inte romantisera min resa.
Det fanns saker som var svåra.
Det fanns fördomar.
Det fanns ensamhet.
Det fanns stunder när jag inte visste var jag egentligen hörde hemma.
Men det fanns också möjligheter.
Människor som öppnade dörrar.
Vänskap.
Kunskap.
Arbete.
Kärlek.
Ett liv som fortsatte att växa åt håll den tolvårige pojken på Malmö flygplats aldrig hade kunnat föreställa sig.
Sverige förändrade mig.
Chile hade redan format mig.
Jag blev resultatet av båda.
Och någonstans däremellan började jag förstå att jag inte behövde välja.
Jag kunde bära två världar utan att gå sönder av tyngden.
Kanske blev jag i stället större av dem.
Inga gränser
Gränser finns.
Jag vet det.
Jag har passerat dem.
Jag har haft papper som talat om på vilken sida av en gräns jag hör hemma.
Jag har sett hur ett beslut fattat långt ovanför ett barns huvud kan splittra en familj och skicka människor över kontinenter.
Så när jag säger att det i min värld inte finns några gränser menar jag inte att kartor saknar linjer.
Jag menar något annat.
Jag vägrar låta de linjerna bestämma värdet på människan framför mig.
Jag vill veta vem du är innan jag bestämmer mig för vad jag tycker om dig.
Helst vill jag dessutom höra din historia.
För jag vet hur fel en människa kan bli bedömd om någon bara ser hennes yta.
Det gäller också mig.
Se mitt svenska namn.
Hör min chilenska spanska.
Lyssna på min svenska.
Se mitt ansikte.
Läs mitt pass.
Du kommer ändå bara att ha fått några små delar.
Resten kräver att du stannar en stund.
Och lyssnar.
Två världar, ett liv
Jag sökte länge efter den exakta plats där jag hörde hemma.
I dag tror jag att själva frågan var fel.
Jag behöver inte välja mellan den pojke som lämnade Chile och den man som byggde sitt liv i Sverige.
De är samma människa.
Jag bär båda.
Chile gav mig mina första färger.
Sverige gav mig nya.
Livet blandade dem.
Resultatet blev inte alltid prydligt.
Men det blev mitt.
Och kanske började min verkliga känsla av hem först den dag jag slutade fråga:
Var hör jag hemma?
och i stället kunde säga:
Här står jag.
Chilenare.
Svensk.
Mauritz.
Människa.
Inte fångad mellan två världar.
Formad av båda.
© 2026 Mauritz Stenson