KAPITEL 2 · BARNET SOM SÅG FÖR MYCKET
Det finns saker från barndomen som stannar kvar utan att man bjudit in dem.
Inte alltid som tydliga minnen. Ibland som en känsla, en doft, ett ljud eller en plötslig reaktion som kroppen verkar minnas bättre än huvudet.
Jag var ett barn som tog in mycket.
Kanske för mycket ibland.
Jag hörde sådant andra verkade kunna stänga ute. Dofter kunde bli överväldigande. Stämningar fastnade i mig. Jag såg saker omkring mig som jag inte alltid hade ord för och som jag inte visste vem jag kunde berätta för.
Så jag lärde mig att bära mycket inom mig.
Ensamheten
Jag var ofta ensam hemma. Mina systrar hade sina egna liv, sina tjejkompisar och så småningom kanske pojkvänner. Jag gick ofta och lade mig ensam. För ett barn kan en sådan ensamhet fylla ett helt hus, även när huset egentligen inte är tomt.
Jag började gå upp mycket tidigt på morgnarna. Jag minns hur jag kunde luta mig mot grannens husvägg och vänta på soluppgången. Morgonljuset blev något jag sökte mig till. Där behövde jag inte förklara någonting för någon. Solen kom bara, och jag väntade på den.
Orden andra gav oss
Det fanns människor som kunde vara grymma mot oss. Vi kallades saker som barn aldrig borde behöva höra, bland annat ”föräldralösa kryp”. För den som redan undrar var föräldrarna finns och varför livet ser ut som det gör kan ord gå rakt in i ett sår som redan finns.
Det mörkaste jag bar
När jag var omkring sju eller åtta år blev jag våldtagen. Jag tänker inte beskriva själva övergreppet i detalj. Det behövs inte för att förstå att något hände som inget barn ska behöva bära.
Jag hade inte vuxnas språk för det. Jag bar det inom mig, precis som så mycket annat. Och omgivningen fortsatte att se ett barn utan att veta allt det barnet bar på.
När jag i dag ser tillbaka på pojken vid husväggen vill jag inte bara se barnet som var ensamt eller utsatt. Jag ser också pojken som fortfarande gick upp för att möta ljuset.
När vuxenvärlden inte räcker till
Barn tror gärna att vuxna vet vad de gör.
Det är en vacker illusion.
Sedan upptäcker man gradvis att vuxna också är människor. De är rädda, förvirrade, själviska, kärleksfulla, modiga och ibland fullständigt oförmögna att förstå vad ett barn behöver.
Jag lärde mig tidigt att trygghet inte alltid kommer automatiskt bara för att vuxna finns i närheten.
Då börjar barnet hitta egna sätt att orientera sig.
Att känna av rummet
Jag blev uppmärksam.
På röster.
På ansikten.
På förändringar.
På tystnaden efter ett ord som inte borde ha sagts.
Det var inget jag tränade på.
Det bara blev så.
Senare i livet har den förmågan hjälpt mig att förstå människor. Men jag tror att den började som något mycket enklare:
ett barns sätt att försöka förstå om världen omkring honom var trygg.
Det jag inte kunde förklara
Som barn upplevde jag också sådant jag hade svårt att tala om.
Jag såg sådant som för mig var verkligt, men som jag visste att vuxna kanske skulle kalla fantasi.
Så ibland teg jag.
Det är märkligt hur snabbt ett barn lär sig vilka delar av sin värld som omgivningen är beredd att ta emot och vilka delar som riskerar att bli bortförklarade.
Jag behöver inte i dag övertyga någon om vad jag upplevde.
Det räcker att det var verkligt för barnet jag var.
Ingen svaghet
Känslighet har ibland behandlats som svaghet.
Jag ser det inte så.
Att känna mycket kan göra ont.
Men det betyder också att man kan uppfatta mycket.
Jag tror att samma barn som blev överväldigat av ljud och dofter också blev mannen som märker när någon annan inte mår bra trots att personen säger motsatsen.
Det finns ett pris.
Men det finns också en gåva.
Barnet finns kvar
Jag är inte längre den pojken.
Ändå finns han kvar i mig.
Inte som någon jag behöver rädda.
Som någon jag behöver komma ihåg.
Han såg mycket.
Han förstod mindre.
Och ändå fortsatte han framåt.
När jag i dag försöker förstå varför jag reagerar som jag gör, varför jag har svårt för orättvisor och varför jag ser människor som andra ibland går förbi, behöver jag ibland bara titta bakåt.
Där står han.
Barnet som såg för mycket.
Och som trots allt aldrig slutade titta.
© 2026 Mauritz Stenson