KAPITEL 48 · INGEN SLUTPUNKT
Femti kapitel.
Det låter nästan som om en människa borde ha fått ordning på sig vid det här laget.
Jag kan lugna läsaren med att så inte är fallet.
Jag är fortfarande en blandning av erfarenhet, motsägelser, humor, kärlek, irritation, minnen, musik och frågor.
Precis som före kapitel ett.
Skillnaden är att mer av det nu finns på papper.
Det jag vet
Jag vet att ett hem kan vara en människa.
Jag vet att ett barn kan bära mer än vuxna ser.
Jag vet att smärta som inte syns fortfarande är smärta.
Jag vet att humor kan öppna ett fönster i ett rum som blivit för tungt.
Jag vet att en människa kan höra hemma i mer än ett land.
Det jag inte vet
Jag vet inte vad som väntar.
Jag vet inte vilka delar av mig själv jag fortfarande kommer behöva ompröva.
Jag vet inte vilka berättelser som ännu ligger gömda och väntar på rätt fråga.
Det är okej.
Jag behöver inte veta allt för att fortsätta.
Betongen och sprickorna
Jag har återkommit till bilden av båda fötterna gjutna i betong.
Inte därför att jag vill vara orörlig.
Utan därför att ingen ska kunna flytta mig för att göra sprickorna mindre synliga.
Sprickorna är där.
De är ärr.
De är inte hela byggnaden.
Här är jag
Så här är jag.
Mauritz.
Född i Chile.
Formad också av Sverige.
Pappa, make, vän, människa.
En man med ett huvud fullt av historier och en kropp som ibland har egna åsikter om dagens program.
Jag tänker fortsätta leva här och nu.
Fortsätta fråga.
Fortsätta skapa.
Fortsätta skratta.
Och om det kommer fler kapitel efter det här?
Ja.
Det skulle inte förvåna mig ett jävla dugg.
HÄR ÄR JAG.
One Human Race • One Heart • One Story
© 2026 Mauritz Stenson