KAPITEL 7 · DET JAG INTE KUNDE SÄGA
Det finns erfarenheter som kan ligga tysta i en människa i årtionden. Inte därför att de blivit oviktiga, utan därför att orden inte kommer.
Det som hände mig när jag var omkring sju eller åtta år var en sådan erfarenhet.
Jenny
Den första människan som fick veta att någonting hade hänt var Jenny. Men inte ens då använde jag ordet våldtagen. Jag berättade utan att uttala själva ordet.
Kanske var ordet fortfarande för stort. Kanske gjorde det händelsen alltför definitiv när den sades högt. Jag vet bara att det tog lång tid innan jag kunde kalla det för vad det var.
Samtalet med Wilson
Senare hade jag ett samtal med min bror Wilson om vår barndom. Vi pratade om våra olika verkligheter och upplevelser, trots att vi kom från samma familj. Vi pratade också om den ilska jag hade burit på.
Wilson frågade mig om jag någon gång hade varit arg på honom.
Jag svarade att jag inte hade varit arg på honom, men att jag hade varit sårad.
Det fanns något han hade sagt långt tidigare. Han hade skämtat om just den person som hade förgripit sig på mig och sagt att den personen hade gjort det mot mig. För Wilson hade orden varit ett skämt. För mig hade de träffat rakt in i något som faktiskt hade hänt.
Under vårt samtal sa jag till honom att det var sant. Att det faktiskt hade hänt.
Han blev stum.
Efter en stund berättade han att han inte hade vetat någonting. Kommentaren hade varit menad som ett skämt. Personen var hans kompis och de umgicks ofta, men Wilson hade ingen aning om vad hans vän hade gjort mot mig.
Olika barndomar under samma tak
Det samtalet gjorde något tydligt för mig. Syskon kan växa upp i samma familj och ändå bära helt olika verkligheter. Wilson hade sin. Juana hade sin. Ana hade sin. Eduardo hade sin. Jag hade min.
Vi kan stå nära en människa och fortfarande inte känna till de rum hon aldrig har öppnat. Min bror kunde vara vän med den person som hade utsatt mig utan att veta vad som hade hänt. Och ett skämt kunde såra mig på ett sätt han inte hade någon möjlighet att förstå.
När jag berättade sanningen kunde jag också skilja på två saker som länge hade legat ovanpå varandra: det som gjordes mot mig och det Wilson ovetande hade sagt.
Jag var inte arg på honom. Han hade inte vetat. Men jag hade varit sårad. Nu visste han varför.
Det är en av anledningarna till att jag i dag är försiktig med orden ”jag vet precis hur du känner”. Vi vet nästan aldrig allt om en annan människas historia. Ibland inte ens när det gäller någon vi har känt hela livet.
© 2026 Mauritz Stenson