KAPITEL 11 · SVERIGE SOM BLEV MITT
När jag kom till Sverige i augusti 1980 var jag tolv år.
Det går att skriva den meningen på en rad.
Att leva den tog betydligt längre tid.
Ett nytt land är först en samling saker man inte kan.
Språket.
Koderna.
Skolan.
Humorn.
Hur nära man står när man pratar.
Vad människor menar när de säger en sak men tonen säger något annat.
Sedan, långsamt, slutar allt vara nytt.
Att lära sig utan manual
Jag lärde mig Sverige genom att titta.
Så gör barn.
Man observerar hur andra beter sig och försöker förstå reglerna innan någon hinner förklara dem.
Jag lyssnade på språket.
På skämten.
På vad människor sa och vad de inte sa.
Det var utbildning utan lärobok.
Kristianstad och Åhus
Kristianstad och senare Åhus blev delar av min svenska karta.
Inte bara geografiskt.
Det var där det nya livet började få konturer.
Platser blir viktiga därför att något hände där.
Först känns de främmande.
Sedan upptäcker man en dag att man säger hemma utan att tänka på det.
Att bli svensk utan att sluta vara chilensk
Jag behövde inte välja bort Chile för att Sverige skulle få plats.
Det tog kanske tid att förstå.
Identitet är inte en burk med begränsat utrymme.
Jag kan bära båda.
Inte perfekt.
Inte enligt någon officiell mall.
Men på mitt sätt.
Mitt land också
Sverige gav mig mycket.
Det har också frustrerat mig, precis som alla platser där man faktiskt lever gör.
Det är kanske ett tecken på tillhörighet.
Man kritiserar inte längre landet som gäst.
Man gör det som någon som också känner ansvar.
Chile är mitt ursprung.
Sverige blev mitt liv.
Jag tänker inte be om lov för något av det.
© 2026 Mauritz Stenson