KAPITEL 13 · SPRÅKEN JAG BÄR
Jag kom till Sverige med ett språk som redan hade format min värld.
Sedan var jag tvungen att skapa plats för ett nytt.
Det är mer än att lära sig ord.
Ett språk innehåller rytm, humor, skam, kärlek, ilska och sådant som nästan inte går att översätta. När man lever med flera språk märker man att samma människa kan låta lite olika beroende på vilket av dem hon använder.
Jag tror inte att det gör oss mindre äkta.
Jag tror att det visar hur mycket en människa kan rymma.
Svenskan
Svenskan gav mig ett nytt sätt att röra mig i världen.
I början handlade det förstås om att förstå och bli förstådd. Men med tiden blev språket också ett hem.
Jag kan tänka på svenska.
Skratta på svenska.
Bli förbannad på svenska.
Det är ett ganska tydligt tecken på att språket har flyttat in på riktigt.
Spanskan
Spanskan bär något annat.
Där finns Chile närmare.
Vissa ord har en temperatur som ingen översättning riktigt lyckas behålla. Humorn kan bli råare, snabbare och varmare på samma gång.
Och vissa uttryck ska helt enkelt inte översättas.
De ska levereras med rätt tonfall och gärna med händerna.
Engelskan och musiken
Engelskan har blivit ännu ett verktyg.
Särskilt i musiken.
Ibland hittar en rad sin rytm där på ett sätt den inte gjorde på svenska eller spanska.
Jag har inget behov av att bestämma vilket språk som är mest mitt.
De tjänar olika delar av samma berättelse.
Ett språk mellan språken
Till slut händer något märkligt.
Man börjar skapa ett eget språk mellan språken.
Ett ord här.
En rytm där.
En svensk mening som plötsligt får chilensk attityd.
Det är kanske inte språkligt korrekt varje gång.
Men det är mänskligt korrekt för mig.
Och ibland är det viktigare.
© 2026 Mauritz Stenson