← Om boken

Mauritz Stenson · Slutmanus

Här och nu

Osynliga ärr. Ett öppet hjärta. Ett liv.

KAPITEL 32 · ATT INTE BLI BITTER

Jag har haft tillräckligt många skäl att bli bitter.

Det säger jag utan dramatik.

Alla som lever länge samlar på sig några.

Orättvisor.

Förluster.

Människor som sviker.

Saker kroppen inte längre gör.

Det svåra är inte att förstå bitterheten.

Det svåra är att inte låta den bli ens personlighet.

Bitterhetens löfte

Bitterhet lovar något lockande.

Den säger:

Om du håller fast vid det här tillräckligt hårt har du inte förlorat.

Men ofta är det tvärtom.

Man fortsätter betala för något som redan hänt.

Förlåtelse är inte alltid nödvändig

Jag tror inte att allt måste förlåtas med stora ord.

Ibland räcker det att sluta ge händelsen mer plats.

Man kan gå vidare utan att kalla det som hände rätt.

Humorn räddar luft

Här hjälper humorn mig.

Inte som förnekelse.

Som syre.

Om jag fortfarande kan skratta har det som gjorde ont inte fått hela mig.

Vad jag vill bära

Jag kan inte välja allt jag bär med mig.

Men jag kan försöka välja vad jag matar.

Ilska kan vara nödvändig.

Bitterhet vill stanna för alltid.

Den får inte den nyckeln.