KAPITEL 21 · JENNY OCH DET VARDAGLIGA MODET
Det krävs ett särskilt slags mod för att dela vardagen med en annan människa.
Inte filmens mod.
Inte det dramatiska.
Det långsamma.
Att se samma person trött, glad, irriterad, sjuk, envis, rädd och fullständigt omöjlig - och ändå fortsätta bygga ett liv tillsammans.
Jenny känner fler versioner av mig än de flesta.
Att bli sedd nära
På avstånd kan vi alla vara ganska imponerande.
När någon lever nära försvinner den möjligheten snabbt.
Där finns dåliga dagar.
Dåligt tålamod.
Saker man glömmer.
Kroppen som inte samarbetar.
Det är där kärleken lämnar reklambilden och blir verklig.
Ingen behöver rädda den andre
Jag tror inte på kärlek som räddningsaktion.
Två vuxna människor ska inte behöva göra varandra till projekt.
Men vi kan bära något åt varandra när den andre har svårt.
Vi kan säga:
I dag tar jag den här biten.
I morgon kanske det är du.
Till Jenny
En sång kan aldrig innehålla ett helt förhållande.
Men den kan bära en känsla.
Till Jenny kom ur behovet att säga något som vardagen ibland gör svårt att formulera:
Du blev en trygg hamn.
En följeslagare.
Ett hem.
Kärlekens verkliga storlek
Jag tror mindre på stora löften än jag gjorde förr.
Jag tror mer på små handlingar som upprepas.
En hand.
En fråga.
Ett skratt när allt blivit för tungt.
Att fortfarande välja varandra på en helt vanlig dag.
Det är där kärleken visar sin verkliga storlek.
© 2026 Mauritz Stenson