KAPITEL 27 · HÄNDERNA
Det är märkligt vilka delar av kroppen man tar för givna tills de inte längre gör det man ber dem om.
Händerna är med i nästan allt.
Knappar.
Bestick.
En telefon.
Ett glas.
En dörr.
Små praktiska saker som ingen tänker på när de fungerar kan bli dagens hinder när de inte gör det.
Det enkla blir svårt
Det finns något särskilt frustrerande i att veta exakt vad man vill göra men inte kunna få händerna att utföra det enkelt.
Hjärnan säger: gör så här.
Kroppen svarar: vi får se.
Den typen av motstånd kan göra en människa förbannad på ett sätt som är svårt att förklara för den som aldrig behövt tänka på sina händer.
Hjälp och stolthet
Att behöva hjälp med enkla saker kan skava mot stoltheten.
Inte därför att hjälpen är fel.
Utan därför att man minns hur lätt samma sak en gång var.
Det kräver en annan sorts acceptans än de stora filosofiska orden brukar fånga.
Skapandet hittar vägar
Samtidigt har kroppen inte fått sista ordet.
Jag kan fortfarande skapa.
Skriva.
Tänka.
Forma idéer.
Musiken och berättelserna behöver inte komma ur perfekta händer.
De behöver komma ur ett levande huvud och ett öppet hjärta.
Respekt för kroppen
Jag försöker bli bättre på att respektera kroppens gränser utan att hata den för dem.
Det är inte alltid lätt.
Men kroppen är fortfarande den plats där mitt liv pågår.
Vi får försöka samarbeta.
Även de dagar då förhandlingen är rent förjävlig.
© 2026 Mauritz Stenson