KAPITEL 3 · JUANA BAR MER ÄN SIN ÅLDER
Det finns barn som får vara barn.
Och så finns det barn som alldeles för tidigt får börja bära sådant som egentligen tillhör vuxna.
När jag tänker på min syster Juana tänker jag på det.
Hon var tolv år och bar ett ansvar som ingen tolvåring borde behöva förstå fullt ut.
Det förändrar en människa.
När storasyster blir mer
Ett syskon kan vara lekkamrat, rival, skydd och irritation i samma person.
Men ibland tvingar livet fram en annan roll.
Juana fick bära mer ansvar än hennes ålder borde ha krävt.
Som barn såg jag kanske inte hela tyngden i det.
Som vuxen gör jag det tydligare.
Ansvar utan applåder
Barn som tar ansvar får ofta beröm för att de är duktiga.
Det låter positivt.
Men ibland gömmer berömmet en orättvisa.
Barnet borde kanske inte ha behövt vara så starkt från början.
Det man förstår senare
Det finns relationer man måste bli äldre för att se ordentligt.
När jag tänker på min syster i dag ser jag inte bara den hon var i familjen.
Jag ser också flickan som själv befann sig mitt i allt som hände.
Det perspektivet betyder något.
Ett namn i berättelsen
Därför ska Juana inte bara finnas i kanten av min berättelse.
Hon hör till den.
Inte som en bifigur.
Som en människa som själv bar sin del av det liv vi delade.
Och mer än sin ålder borde ha behövt bära.
© 2026 Mauritz Stenson