KAPITEL 1 · JAG SÖKTE ETT HEM
Jag vet inte exakt när ett barn börjar förstå vad ordet hem betyder.
Kanske börjar det inte med en plats alls. Kanske börjar det med en känsla. Med rösten från någon som säger att man är trygg. Med ljudet av människor i ett annat rum. Med doften från ett kök. Med vetskapen om att när mörkret kommer finns det någon där.
För mig blev ordet hem tidigt mer komplicerat än så.
Jag föddes i Chile 1968. Det var landet där mitt liv började, men också landet där jag tidigt skulle lära mig att vuxnas beslut kan förändra ett barns värld utan att barnet förstår varför.
Jag behövde inte känna till ord som politik, förföljelse eller exil för att förstå konsekvenserna av dem.
Ett barn behöver inga förklaringar för att känna när någon saknas.
När min mamma tvingades lämna Chile av politiska skäl förändrades familjen. Jag var liten. För liten för att förstå allt som hände omkring mig, men tillräckligt gammal för att känna tomrummet.
Min syster Juana var själv bara ett barn, men fick bära ett ansvar som inget barn borde behöva bära. Hon var tolv år och blev på många sätt den som försökte hålla ihop det som gick att hålla ihop.
Min pappa gick vidare med sitt liv.
Vi barn fick på olika sätt försöka förstå våra.
Det är lätt att som vuxen gå tillbaka och sätta ord på saker. Övergivenhet. Separation. Otrygghet. Fattigdom. Sorg.
Men barnet jag var använde inte de orden.
Jag visste bara hur det kändes.
Och det räcker långt.
Det som ingen såg
Jag var ett känsligt barn.
Inte känsligt i betydelsen svagt. Jag reagerade bara starkt på min omgivning. Ljud kunde bli för mycket. Dofter kunde slå emot mig på ett sätt som andra inte verkade förstå. Jag lade märke till sådant människor omkring mig tycktes kunna gå förbi utan att ens registrera det.
Jag såg.
Jag lyssnade.
Jag kände.
Och kanske började något där som fortfarande finns kvar i mig.
Det är väldigt lite som passerar mig obemärkt.
Som barn kan det vara en förbannelse.
Som vuxen kan det ibland vara en gåva.
Jag lärde mig tidigt att läsa ett rum innan någon hade sagt någonting. Ett ansikte kunde berätta mer än orden som kom ur munnen. En tystnad kunde vara högre än ett skrik.
Det betydde inte att jag alltid förstod vad jag såg.
Men jag såg det.
Två pojkar jag aldrig glömde
Redan som barn drogs min blick till människor som stod utanför. När jag var omkring nio år kom tvillingarna Marcelo och Mauricio in i mitt liv. Jag tog hem dem utan att fråga någon om lov, helt enkelt därför att jag såg två pojkar som behövde en plats. Deras berättelse förtjänar mer än några rader, och jag återkommer till den längre fram.
Sprickorna
Jag har tänkt mycket på ärr.
Vi brukar föreställa oss ett ärr som någonting synligt. Ett streck på huden efter ett sår som läkt.
Men några av de djupaste ärren saknar färg och form.
Ingen ser dem när man går förbi på gatan.
Ingen vet vad människan framför dem bär på.
Det är därför jag har svårt för snabba domar om människor.
Jag vet helt enkelt inte vad som finns bakom ansiktet jag möter.
Och de vet inte allt om mig.
Det betyder inte att jag går omkring och kräver att världen ska förstå mig. Det gör jag inte.
Jag vill gärna bli förstådd, men det är inget måste.
Förståelse kräver att någon faktiskt är beredd att lyssna.
Om den viljan inte finns tänker jag inte ägna resten av mitt liv åt att stå och banka på en stängd dörr.
Jag har andra dörrar att öppna.
Sverige
I augusti 1980 landade jag i Sverige.
Jag var tolv år gammal.
Malmö flygplats.
Ett nytt land.
Ett nytt språk.
En ny verklighet.
Efter år av separation skulle familjen återförenas. Sverige skulle på många sätt bli mitt land och mitt hem. Först Kristianstad, sedan Åhus och senare andra platser som skulle bli delar av min historia.
Men en flygbiljett kan flytta en kropp över halva världen på några timmar.
Det tar betydligt längre tid för själen att förstå var den har hamnat.
Jag kom från Chile.
Jag bar mitt ursprung med mig.
Sedan började Sverige forma mig.
Två världar skulle så småningom leva i samma människa.
Det har ibland fått mig att känna mig hemma på flera platser.
Och ibland ingenstans.
Kanske var det därför jag så länge sökte efter ett hem utan att riktigt förstå vad jag letade efter.
Jag trodde länge att hem var en plats.
Ett land.
Ett hus.
En adress.
Med tiden förstod jag att jag hade fel.
Här är jag
Jag skriver inte den här berättelsen för att människor ska tycka synd om mig.
Det vore nästan det värsta resultat jag kunde tänka mig.
Jag vill inte bli placerad i en kuvös av medlidande där någon tittar på mitt liv och bara ser sådant som gjorde ont.
För där fanns också kärlek.
Skratt.
Vänskap.
Människor som stannade.
Djur som gav villkorslös närhet när människors ord inte räckte till.
Musik.
Galenskap.
Misstag.
Och en humor som ibland varit så svart att man förmodligen borde tända lampan innan man går in.
Allt det är också jag.
Jag är inte summan av det människor gjorde mot mig.
Jag är också summan av det jag valde att göra med det.
Jag tror fortfarande på människan.
Inte blint.
Jag är inte naiv.
Jag antar helst ingenting innan jag själv har sett, hört, tänkt och bildat mig en uppfattning. Jag ifrågasätter andra och försöker också ha modet att ifrågasätta mig själv.
Jag kan vara kritisk.
Därför måste jag också kunna ta emot kritik när den är befogad.
Det är inte alltid bekvämt.
Men livet har aldrig lovat mig bekvämlighet.
I dag står jag här.
Med båda fötterna gjutna i betong.
Inte för att jag vägrar förändras.
Inte för att jag vill leva kvar i det som varit.
Utan för att ingen längre ska flytta på mig för att dölja mina sprickor.
De sprickor vi kallar ärr.
Jag tänker inte gömma dem.
De är en del av kartan över ett liv.
Mitt liv.
Och efter alla år av sökande tror jag att jag äntligen förstår något som barnet i Chile ännu inte kunde veta:
Hem är inte alltid platsen där du föddes.
Hem är inte ens nödvändigtvis platsen där du bor.
Hem kan vara människan som väljer att stanna.
Familjen som väljer dig.
Ett djur som lägger sig bredvid dig när orden tagit slut.
En hand som fortfarande söker din när livet gör ont.
Och till slut kan hem också vara något ännu enklare:
att kunna stå kvar i sig själv utan att be om ursäkt för den man blivit.
Här är jag.
Jag har en historia att berätta.
Alla kommer inte att förstå den.
Alla kommer inte att tycka om den.
Det gör ingenting.
Den är min.
Och den här gången tänker jag berätta den själv.
© 2026 Mauritz Stenson