KAPITEL 28 · NÄR KROPPEN BESTÄMMER TEMPOT
Jag har en hjärna som gärna kör fort.
Kroppen är inte alltid lika imponerad av den planen.
Det har varit en av de svårare sakerna att acceptera.
Att vilja mer än kroppen klarar.
Att se något enkelt framför sig och ändå behöva tänka efter innan man gör det.
Att förstå att vilja och kunna inte alltid är samma sak.
Det osynliga arbetet
När en rörelse eller en enkel praktisk sak blir svår ser omgivningen ofta bara resultatet.
De ser att något tog längre tid.
De ser att man avstår.
De ser kanske ingenting alls.
De ser inte arbetet bakom.
Koncentrationen.
Smärtan.
Den mentala förhandlingen innan kroppen ens börjar.
Frustrationen
Jag blir frustrerad.
Det tänker jag inte försköna.
Det är frustrerande när händerna inte gör det man vill.
Det är frustrerande när det som för någon annan är en bagatell blir ett projekt.
Men frustrationen är inte hela jag.
Ett annat tempo
Jag försöker lära mig ett annat tempo.
Inte långsamt för sakens skull.
Bara sant.
En kropp som behöver mer tid är inte en kropp som har mindre värde.
En dag med mindre gjort är fortfarande en dag jag har levt.
Jag bestämmer vad dagen betyder
Kroppen får bestämma tempot ibland.
Men jag vill fortfarande vara med och bestämma riktningen.
Om jag inte kan göra tio saker kanske jag gör en.
Om jag inte kan göra den med händerna kanske jag gör den med ord.
Livet förändrar form.
Det behöver inte försvinna.
© 2026 Mauritz Stenson