KAPITEL 38 · VARFÖR JAG SKRIVER
Jag skriver inte för att bli ihågkommen.
Det vore ett märkligt mål.
Jag skriver därför att vissa saker behöver få lämna huvudet och bli synliga.
Minnen.
Frågor.
Människor.
Sådant jag förstått för sent.
Sådant jag fortfarande inte förstår.
När jag skriver kan jag lägga det framför mig och titta på det.
Inte för att vinna
Det här är inte en rättegång.
Jag försöker inte skriva en bok där jag själv alltid får rätt.
Minnen fungerar inte så.
Människor fungerar inte så.
Jag berättar det jag minns, det jag känt och det jag förstått från min plats i historien.
Andra kan ha sett samma ögonblick annorlunda.
Det får de.
För barnet jag var
En del av mig skriver till pojken jag en gång var.
Han som inte alltid hade ord.
Han som såg och kände sådant han inte visste hur han skulle förklara.
Jag kan inte gå tillbaka och ändra hans värld.
Men jag kan ge honom en röst i min.
För den som läser
Kanske kommer någon att känna igen sig.
Inte i Chile.
Inte i Sverige.
Inte i detaljerna.
Utan i känslan av att söka ett hem, att stå utanför, att bära något osynligt eller att försöka förstå vem man blivit.
Om en enda människa läser och känner att hon inte är ensam i den känslan, då har texten redan gjort något viktigt.
Sprickorna på papper
Jag vill inte skriva en polerad version av mitt liv.
Sprickorna måste få vara kvar.
Annars blir det någon annans berättelse.
Det betyder inte att varje sår behöver öppnas på nytt.
Det betyder bara att jag inte tänker måla över dem för att göra bilden bekvämare.
Därför
Jag skriver för att förstå.
För att minnas.
För att lämna något sant efter mig.
Inte sanningen om allt.
Min sanning om mitt liv.
Och kanske framför allt skriver jag för att säga till den som känner sig förlorad i dag:
morgondagen kan fortfarande vara värd att kämpa för.
Det är därför jag skriver.
© 2026 Mauritz Stenson