KAPITEL 16 · ATT LÄRA SIG LÄSA MÄNNISKOR
Jag lärde mig tidigt att lyssna på sådant som aldrig sades högt.
Kanske började det redan under barndomen. När tillvaron inte alltid är självklar blir man uppmärksam. Man känner av ett rum. Man tittar på ansikten. Man hör när en röst förändras, även om orden säger att allt är bra.
Jag hade ingen aning om att det var något särskilt.
Det var bara så jag fungerade.
Jag kunde komma in i ett rum och nästan omedelbart känna att någonting inte stämde. Jag visste inte alltid vad. Jag kunde inte förklara det. Men kroppen hade redan registrerat det innan huvudet hunnit formulera en tanke.
Det har följt mig genom hela livet.
Det finns mer än ord
Människor pratar mycket.
Vi berättar vilka vi är, vad vi tycker, vad vi vill och hur vi mår.
Men vi berättar minst lika mycket när vi är tysta.
Ett ansikte som vänder sig bort.
En hand som plötsligt blir stilla.
Ett leende som kommer en sekund för sent.
En människa som säger ”det är bra” samtidigt som hela kroppen berättar någonting annat.
Jag har alltid lagt märke till sådant.
Det betyder inte att jag kan läsa tankar.
Jag kan misstolka människor precis som alla andra.
Och just därför tycker jag att det är viktigt att fråga.
Inte döma.
Inte anta.
Fråga.
Det är en skillnad som blivit viktig för mig.
Lyssna innan du bestämmer dig
Jag har svårt för människor som redan har bestämt sig innan samtalet börjar.
Om du bara väntar på din tur att prata lyssnar du inte.
Om du redan vet vad jag tänker innan jag har berättat det, då samtalar du egentligen bara med din egen föreställning om mig.
Jag vill bli förstådd.
Det tror jag de flesta människor vill.
Men det är inget krav.
Om någon inte vill lyssna tänker jag inte tvinga personen att förstå mig.
Jag har blivit äldre.
Tiden betyder mer nu.
Jag vill inte använda den till att skrika högre åt någon som redan bestämt sig för att vara döv.
Jag säger vad jag har att säga.
Sedan får den andra människan göra vad hon vill med det.
Att ifrågasätta
Jag ifrågasätter.
Det har jag alltid gjort.
Auktoritet imponerar inte automatiskt på mig. En titel betyder inte att människan bakom den alltid har rätt. En majoritet betyder inte att någonting är sant. Och en övertygande röst är fortfarande bara en röst tills det som sägs går att försvara.
Men det finns en baksida.
Om jag kräver rätten att ifrågasätta andra måste jag också acceptera att andra ifrågasätter mig.
Annars handlar det inte om kritiskt tänkande.
Då handlar det bara om ego.
Jag kan ha fel.
Jag har haft fel.
Jag kommer att ha fel igen.
Det svåra är inte att säga de orden.
Det svåra är att verkligen mena dem när någon visar att man faktiskt har fel.
Kritik kan göra ont.
Befogad kritik kan göra ännu ondare.
För då finns det inget bekvämt ställe att gömma sig.
Man får titta på sig själv.
Det är inte alltid trevligt.
Men det är nödvändigt.
Jag tror inte på lådor
Under mitt liv har jag sett människor reduceras till ett enda ord.
Invandrare.
Svensk.
Chilenare.
Rik.
Fattig.
Sjuk.
Frisk.
Höger.
Vänster.
Problembarn.
Framgångsrik.
Misslyckad.
Orden kan beskriva någonting.
Problemet börjar när vi tror att de beskriver allt.
Ingen människa ryms i ett enda ord.
Jag gör det definitivt inte.
Jag har själv levt mellan språk, kulturer och erfarenheter som ibland tycks motsäga varandra.
Kanske är det därför jag har så svårt för tanken att människor måste sorteras innan de får bli förstådda.
Jag vill hellre möta människan först.
Etiketten kan vänta utanför.
Tillit
Jag vill tro gott om människor.
Det betyder inte att jag tror på allt människor säger.
Det är en viktig skillnad.
Tillit är vackert.
Men tillit utan eftertanke kan bli naivitet.
Jag har levt tillräckligt länge för att veta att människor kan ljuga, manipulera, svika och såra.
Jag har också levt tillräckligt länge för att veta att människor kan överraska med en godhet man aldrig hade räknat med.
Jag tänker inte låta de första ta ifrån mig möjligheten att möta de andra.
Därför försöker jag börja med respekt.
Sedan får handlingarna visa resten.
Den som står utanför
Det finns en särskild sorts ensamhet i att befinna sig bland människor och ändå inte känna sig inkluderad.
Jag känner igen den.
Kanske är det därför jag ofta lägger märke till personen som hamnat lite vid sidan av.
Den som ingen frågar.
Den som inte riktigt kommer in i samtalet.
Den som människor talar om men sällan talar med.
Jag vet inte alltid vad den människan behöver.
Ibland vill hon vara ifred.
Därför ska man inte rusa fram och spela räddare.
Men man kan se henne.
Man kan säga hej.
Man kan lämna en dörr öppen.
Små saker är inte alltid små för den som inte förväntade sig någonting alls.
Empati kräver inte att vi är överens
Jag tror att vi ibland blandar ihop empati med samtycke.
Som om jag måste hålla med dig för att kunna förstå varför du känner som du gör.
Det måste jag inte.
Jag kan förstå din rädsla utan att dela din slutsats.
Jag kan respektera din erfarenhet utan att acceptera ditt argument.
Jag kan tycka om dig och fortfarande säga:
Där tycker jag att du har fel.
Det är kanske där riktiga samtal börjar.
Inte när två människor nickar åt allt.
Utan när de kan stå kvar trots att de tycker olika.
Jag behöver inte vinna varje diskussion.
Jag behöver heller inte förlora mig själv för att bevara lugnet.
Respekt går åt båda hållen.
Det som inte går mig förbi
Min uppmärksamhet har ibland varit tröttande.
Jag ser detaljer.
Jag hör tonfall.
Jag märker förändringar.
Det kan vara svårt att stänga av.
Men jag skulle inte vilja byta bort det.
För samma egenskap som gjort att jag lagt märke till sådant som varit obehagligt har också gjort att jag sett sådant som är vackert.
En liten förändring i en människas ansikte när hon känner sig sedd.
Ett djur som söker kontakt.
Någon som försöker dölja att han är stolt.
Ett skratt som kommer från magen och inte från artighet.
En människa som gör något gott när ingen tittar.
Det går inte heller mig förbi.
Och kanske är det den viktigaste delen.
Att vara observant betyder inte bara att upptäcka sprickorna.
Det betyder också att upptäcka ljuset som kommer igenom dem.
Jag tänker fortsätta ifrågasätta.
Andra.
Världen.
Mig själv.
Men jag tänker också fortsätta lyssna.
För bakom varje ansikte finns någonting jag ännu inte vet.
Och innan jag dömer människan framför mig vill jag åtminstone ge henne en möjlighet att berätta.
Jag vet hur det känns när ingen frågar.
Därför försöker jag fråga.
© 2026 Mauritz Stenson