KAPITEL 8 · AUGUSTI 1980
Augusti 1980.
Jag var tolv år när Sverige började.
Det går att skriva så nu, med några ord på en sida. Men för barnet var det inte en början med tydlig rubrik. Det var en förflyttning från det kända till något som ännu saknade namn.
Malmö flygplats.
Sedan vidare.
Kristianstad.
Så småningom Åhus.
Jag kunde inte veta att de platserna en dag skulle bli delar av min egen geografi.
Att komma fram utan att vara framme
Ett flygplan kan landa på några minuter.
En människa gör det långsammare.
Kroppen är på plats först.
Språket kommer senare.
Tillhörigheten ännu senare.
Jag hade kommit till Sverige, men det tog tid innan Sverige också hade kommit in i mig.
Tolv år
Tolv är en märklig ålder.
Man är gammal nog att minnas tydligt och ung nog att sakna makt över nästan allt som avgör riktningen.
Jag såg vuxenvärlden förändra våra förutsättningar och försökte förstå vad det betydde för mig.
Som barn gör man det ofta genom att observera mer än man frågar.
Det första nya
Allt nytt kräver energi.
Ett språk man inte behärskar.
Människor vars signaler man ännu inte kan läsa.
Klimat, skolmiljö och vardagsregler som andra tar för självklara.
Jag hade inget val annat än att lära mig.
Så jag tittade.
Lyssnade.
Och började.
En punkt på kartan
Malmö var först bara platsen där vi landade.
I efterhand blev den en markering:
här började den svenska delen av mitt liv.
Inte genom att den chilenska delen tog slut.
Utan därför att berättelsen fick ännu ett språk, ännu en plats och ännu fler sprickor att växa runt.
© 2026 Mauritz Stenson